08 oktober 2013

Om att sänka ambitionsnivån, vilket inte är helt lätt

Vi har äntligen kommit igång med vårt pyssel till Pysselstafetten. Det är inte alltid lätt att hitta tid när vardagen är fylld av aktiviteter, lek med kompisar och annat som ska fixas. Och när barnet väl "har tid" (man har inte tid, man tar sig tid, vilket gäller både stor som liten), då har mamman ofta varit däckad av trötthet. Och vi säger typ "Hej Väldigt Vanliga Vardagsliv!"

Att göra pysslet tillsammans med min dotter är bra. Dels är det ju en samarbetsövning, men vi får båda också öva på olika saker.

För mig är det en övning i att sänka min egen ambitionsnivå. Pyssel är värsta perfektionist- och bekräftelsetriggern för mig. Men jag kan inte göra saker på samma sätt som förr, för det finns mindre energi nu, plus jag vet att belöning i form av bekräftelse är lika förrädisk och tom som till exempel tröstshopping.

Hade jag inte gjort detta med min dotter skulle jag ha jobbat med projektet så som jag gjort förr, och jag hade klivit rakt in i fällan. Och jag hade dessutom haft ihjäl dotterns skaparlust på kuppen. (Jag började på det spåret, så jag vet.) Nu har jag tvingats göra annorlunda, för bådas skull.

Så istället för att sitta vid ett städat bord med perfekt ljus, hamnade vi i sofforna, för det var mysigare, och hyfsat städat. Dottern gör och jag är mest sekreterare och assistent. Det som skulle vara en prototyp blir vårt projekt. (Inte sjutton kommer dottern ha tålamod till omarbetningar!) Och istället för foton tagna med systemkamera blev det mobilen. (Den ambitionssänikningen är jobbigast!) Och även om det är jobbigt/ovant så tycker jag bättre om ledorden Trevligt, Mysigt och Roligt, istället för Perfekt och Felfritt. Även när det är något som ska visas upp för andra! ;-)

Därmed inte sagt att det alltid är fel att sikta på Perfekt och Felfritt. Men den energin och det fokuset ska jag lägga på rätt saker. Och just en stund med dottern är inte rätt tillfälle. Så det lär jag mig, medan jag hjälper henne att vara kvar i uppgiften och slutföra det hon påbörjat, för det är det hon får öva på mest nu. :-)

1 kommentar:

Stina sa...

Jag har ju ofta samma problem och bävar för den dagen då jag kan pyssla med Lova. Jag vill inte föra över min prestationsångest och krav på perfektionism, men däremot gärna ett driv och viljan att göra något bra och ordentligt, i alla fall ibland. Det gäller väl att fundera på vad målet är, är målet att göra något perfekt, eller är det att ha en mysig stund, och sen jobba utifrån det, men usch vad det är svårt!