30 augusti 2011

Parallella spår

Igår bastade vi för första gången på länge. Då känns det som höst. Och det känns just nu helt okej. :-)

I bastun blir det ofta lite djupare prat. Så även igår. Vi pratade om bilden man har av folk som är i sorg och vad man ska svara när folk frågar hur man mår nu. Det är så lätt att få för sig att man ska vara på ett visst sätt. Man ska vara ledsen, trött och dämpad. Men så behöver det ju inte vara hela tiden. Det är så mycket både och, och mitt emellan också - man är ledsen och glad, trött och pigg, dämpad och sprudlande osv. Ibland löser de av varandra, och ibland är man allt på samma gång.

När jag tittat tillbaka på mina jobbiga perioder har jag sett att parallellt med det jobbiga och tunga har det alltid funnits bra saker - främst personer och intressen som gjort att jag hållit mig flytande. Och på samma sätt är det nu. Parallellt med allt det jobbiga har vi det också väldigt bra.

Det är lite som skidspår: De löper hela tiden parallellt, men till skillnad från skidspår kan de ändra form och storlek. Ibland är de stora och breda och ibland tunna och smala. Och vissa sträckor kan det kännas som att man åker på ett ben.

Vetskapen om det gör att jag känner att jag inte bara kan ge mig själv tillåtelse att vara glad, utan att det till och med är nödvändigt och en förutsättning för att klara av det andra. Och vi känner att vi inte vill dämpa oss och ta på oss ledsna masker när vi faktiskt är glada. Så ett mål för hösten är att må så bra som möjligt och ha så kul som möjligt, parallellt med det jobbiga.

En del i det är att lära sig vilka saker som stöttar och hjälper just mig, vilka saker som gör mig glad, vilka saker som gör mig löjligt glad ;-), vilka saker som gör mig lugn och harmoniskt osv.. Har man lite mer koll på det, kan man medvetet se till att få in så mycket som möjligt av det i sitt liv när de jobbiga perioderna kommer. Och även annars också. :-)

När det känns som att man åker på ett ben i det jobbiga spåret kan det vara bra att ha en "akutlista"; alltså ha lite koll på vad man ska prioritera för att må bättre. Min ser ut ungefär så här:

be om det jag behöver
vara med familj & vänner
äta
sova
kramar
stöttande och peppande sms av vänner och familj
skriva
läsa
se på film

Det som sen kommer på nästa nivå förtjänar nog ett eget inlägg. Så jag stannar här nu. :-)

6 kommentarer:

Evasleva sa...

Det där med parallella spår känner jag verkligen igen! Det är en talande bild.
Kramar!

Annefia sa...

Jag tycker det är jätteviktigt att tillåta sig själv att vara glad och skratta även när man har sorg och jobbigt. Man orkar liksom inte må dåligt HELA tiden utan själen kräver små skrattpauser ibland (även om man kanske kan börja gråta mitt i skrattet) Det är också viktigt som utomstående att förstå och tillåta det hela utan att döma.

En annan viktig sak som jag själv burkar göra när jag stöttar nån som mår dåligt är att fråga om personen i fråga vill prata om det jobbiga eller om hen hellre vill parata om vanliga saker för att distrahera tankarna en stund. Ibland är det ju skönt att få prata om dom alldeles vanliga sakerna som man BRUKAR prata om för att slippa tänka på det jobbiga.

Ulle sa...

Har läst dina senaste inlägg med känsla, sorg och eftertänksamhet. Känner igen mig i så mkt du skriver.
Du är fantastisk! Glöm aldrig det!
Kram

Creative Pink sa...

Hej där, vad trist att ni förlorat en när och kär, det är tufft, känner med det du skrivet. Men det är bra att du tillåter dig att vara i nuet och känna det som känns just nu, glädje som sorg. Vi ska ju känna, det är ju så det funkar, det är så vi kommer vidare i livet, det går inte att lägga något på is någon längre tid, det måste få komma ut. Läste en bok en gång som hette Allting finns, kom att tänka på den nu, allting finns ju glädje och sorg, vet inte varför den poppade upp. Ha det mysigt och ta hand om varandra. =)

jacqueline sa...

Dearest sweet stina, it's been a while since i visited you here. I am loving the change and your banner is just sooo gorgeous! I adore this adorable painting! Have a lovely merry happy mid-week and love to you!

Mia sa...

En klok person sa till mig att sorgen är randig. Först är det tjocka svarta ränder och smala vita ränder, därefter börjar de jämnas ut mer och tillslut kanske se svarta är riktigt tunna men de finns ändå där mitt i allt det vita.. Man kan vara glad och ledsen samtidigt konstigt nog.