29 augusti 2011

Jag skrev det här inlägget för några dagar sen. Sedan har det legat och mognat, medan jag funderat på om jag ska klicka på "publicera inlägg" eller ej.

* * * * *


Hur skriver man när sånt som inte får hända hänt? Vad skriver man? Vilka ord väljer man? Hur skriver man när man vill berätta utan att säga varken för mycket eller för lite?

Våren avslutades, eller om det var sommaren som började, med att kroppen sa ifrån. Sommaren gick. Bloggen fick vila, för jag behövde vila.

Vardagen kom igång så smått. M började resa. Kroppen sa ifrån igen. Jag blev frustrerad. Huvudvärk mm. Jag funderade mycket. Kände att jag behöver en 180graders-vändning och fokusera på familjen, hemmet och min hälsa ett tag. Och jag kände att jag behövde färgen lila.

Och mitt i dessa funderingar väcktes vi tidigt av telefonen en morgon i förra veckan. Tidiga samtal är inte bra.

Fröken Lökens farfar hade gått bort under natten. Farfar Ö som är trygghet, bygghjälp i stugan, bollplank och så mycket mer.

Vi åkte till farmor, fastrarna och kusinerna. Och vi föll ner i ett helveteshål av sorg. För mig blandades den nya sorgen med gammal sorg. Sen vande oss lite vid att vara i sorgbubblan. Den blev trygg på något sätt.

Vi åkte hem. Och hemmasorgen tog vid där vi hade lämnat den bland dammråttor och utvälta pärlburkar.

Fröken Löken hade missat skolstarten och jag var med henne under hennes första dag. Det var bra för oss båda.

Nu kommer vi sakta in i vardagen. Det är inte tungt hela tiden. Men när man är trött kommer tankarna och saknaden.

Ibland är det som vanligt, och till och med jäkligt kul ibland. Men då får vi  lite dåligt samvete. Men vi vet att Fröken Lökens farfar inte skulle velat att vi skulle deppat ihop. Han hade velat att vi ska vara glada, må så bra vi kan och ta hand om varandra.

Och så gillade han lila.

* * * * *

Jag tror inte riktigt på att hålla tyst om jobbiga saker, utan på att prata om dem så att de avdramatiseras och så att man också får möjlighet att stötta och hjälpa varandra. Det gäller givetvis inte allt, men vissa saker, som är sånt som alla förr eller senare går igenom. Och om man orkar och har lust förstås. :-)

12 kommentarer:

Mia sa...

Jag är dålig på att hålla tyst om jobbiga saker berättar gärna sånt för de i min närhet. Tycker det är bra för dem att få veta hur man känner för man är ju inte riktigt som man brukar när man mår dåligt.

Känns som jag varit i ett sorghål nästan hela livet men håller jag mig sysselsatt med roliga saker glömmer jag bort det för en stund. Man skall inte tänka för mycket för då blir ingenting bra.

Hoppas du mår bättre snart och kan njuta av livet för fröken löken behöver dig och farfar vill inte att du är ledsen. Livet är kort.

Evasleva sa...

Kramkram!

Anna Skarin sa...

Fantastiskt vackert skrivet Stina!

Hulda sa...

Usch ja vad säger man...beklagar sorgen. Kram

Linda Horn sa...

Du har skrivit mycket klokt och vackert!! Skickar tröste- & styrkekramar till dig och din familj!

Annefia sa...

Skickar lite omtanke och värme!

Det känns som om du vägt dina ord på guldvåg i det här inlägget som om det finns en hel del mellan raderna också och det känns som ett starkt och modigt inägg.

Själv pratar jag gärna om jobbiga saker med nära och kära men är alleles för privat av mig för att lämna ut särskilt mycket i bloggen.

Ida sa...

Kram till er.

Lotten sa...

Beklagar verkligen sorgen! Visst skall man dela med sig av sin sorg med - om man orkar! Såå vackert skrivet om din sorg...

Kraam Lotten

Persilja sa...

Så vackert du skrev om det. Det känns att du tänkt och vägt varje ord på våg när du äntligen tryckte på publicera. Tidiga samtal, eller nattliga, eller sena, är alla skrämmande. Telefonsignaler över huvudtaget är olycksbådande. Jag bävar ofta för samtal då jag fått några svåra genom åren. Fler kan det ju ofrånkomligen bli...
All värme till dig och de dina!

Fröken Pyssel sa...

Vad fint du skriver! Alla bearbetar sorg på olika sätt, jag tror du hittat ditt. Lila är fint :)

popetotrora sa...

Men rara du... vad tråkigt att läsa detta. Jag lider med dig och hela familjen!
Men det gläder mig att läsa att ni ändå är på rätt spår tillbaka och verkar må bättre igen.

Stor kram från mig!!

Chic&Gi sa...

Stora styrkekramar till er alla! Förstår att det är jobbigt nu ♥