22 juni 2011

Övning i långsamhet

Jag har helt fräckt snott rubriken från Popototroras inlägg här. Men mitt inlägg handlar inte om pyssel. Det handlar mer om livet. Och om att stanna upp och välja en ny väg.

Om man är vän med mig på facebook kan man ha snappat upp att jag haft en del huvudvärk i vår. Jag vill verkligen inte använda fb som en kanal för gnällande (gillar verkligen inte det), men ibland har det nog slunkit ur mig. För faktum är att jag haft mer huvudvärk den här våren än jag haft på riktigt länge. Och det är inte bra. Det är min kropp som säger "stopp! dags för en Paus". Men det har ju varit kul under våren ju! Jag har ju hållit på med det jag vill ju! Så "kroppen måste ju haft fel", har jag tänkt och så har jag fortsatt som innan. Dumt. Jättedumt faktiskt.

För snart en månad sen (imorgon) läste jag det här inlägget av Melody Ross. Hon har tagit en paus från facebook och skurit ner på sin internettid till ett minimum för att ägna sig åt det som är Verkligt Viktigt. Och jag kände instinktivt att "åh, det skulle jag verkligen behöva!". Och efter det började jag successivt dra ner på min datortid (framför allt meningslöst surfande som bara gör mig utmattad av alldeles för mycket information). Uppenbarligen hade jag ju ändå varit för länge på fel spår för att den sån liten justering skulle räcka, men det var en bra början i alla fall.

Och för snart två veckor sen fick kroppen nog. Och BAAAM!!! Kroppen fick spunk totalt. Panikattacker är inte kul. Inte farliga, men jäkligt obehagliga. (Om du inte har provat en så kan du googla och läsa om vilka symtom man kan få. Jag kunde bocka av de flesta.)

Efter ett par dagar blev jag lite sur på kroppen, och jag sa "Oki! Jag fattar! Jag ger mig! Jag lägger ner allt och vilar! Ok!!" Men kroppen var inte säker på ifall jag Verkligen menade det. Så den fortsatte påminna mig.

Jag är absolut inte deppig, bara totalt slut. Ser jag till att sova så blir det bättre. Slarvar jag med sömn och vila så påminner kroppen mig igen (mest genom att jag känner mig yr och skakig).

Det har ett tag känts som att min hjärna är så mätt på intyck (från alla håll och av alla de slag). Så nu (när jag gett mig ;-) ) försöker jag verkligen sluta att proppa in en massa nytt hela tiden och det känns som att det äntligen blir lite utrymme för saker att falla på plats, för tankar att tänkas klart i lugn och ro och för Insikterna att komma till. Men det är svårt, för medan det där pågår känner jag mig rätt Onyttig = Värdelös. :-S Men jag får lita till kroppens signaler och den lilla rösten som säger att det är rätt väg ändå. (Och M som säger "men Vila om du är trött. då blir du piggare sen." Man behöver kanske inte krångla till det så mycket... ;-) )

Mestadels funkar jag helt som vanligt nu. Men på ett sätt känns det samtidigt som att jag hamnat på en ö i dimma - jag kan inte riktigt se varifrån jag kom och inte heller var jag är är på väg. Jag vet att jag inte kommer vidare förrän den där dimman försvunnit, och jag vet åt vilket håll jag ska. Och det enda som kan få bort dimman är att jag Vilar och Väntar. Och här kommer övningen i långsamheten in. Jag kan inte skynda på vare sig vilan eller väntan. De måste få ta den tid det tar. Och för mig som gärna befinner mig i ett rätt speedat och intensivt tillstånd när jag jobbar och håller på med olika projekt, är det väldigt ovant. Men också väldigt nyttigt, för ger man Allt hela tiden, utan att fylla på med ny energi, så tar man ju slut. Väldigt enkelt.

Det jag vet nu är att jag måste ändra saker. På riktigt. Inte bara i teorin och på papperet. Det är en process som både är spännande och frustrerande. Jag vet att det handlar om att att fokusera på färre saker, att gå mer på magkänslan, få in motion och sömn, få in ledighet och Återhämtning, äta nyttigare, att skära ner på tiden vid datorn, vara mer med familjen och se till att det jag Gör är förankrat i det jag tror på. Men exakt Hur jag ska göra detta vet jag inte än.Och inte heller om det finns andra viktiga bitar som ska ändras. (Det finns det förmodligen.)

På ett plan är jag jäkligt sur över att ha hamnat här. Jag skäms och tänker att jag borde verkligen vetat bättre!! Och jag tänker att "detta ska jag Absolut inte blogga om, och visa hur hur Dålig jag är". Men att tänka så hjälper mig inte ett dugg. Det är så mycket bättre att försöka att tacksamt ta emot den här situationen och försöka att lära mig så mycket av den som möjligt. Lära mig om vad som gör mig stressad, vad gör mig lugn, hur vill jag känna mig och hur kommer jag dit. Bland annat. Och mitt i allt detta är jag Tacksam över att kroppen bromsar mig, så att jag ta mig tid till detta, och till att låta de nya tankarna landa i lugn och ro.

Och nu ska jag hämta hem Fröken Löken från fritids och fira att hon har sommarlov nu. :-)

5 kommentarer:

Viktoria- ♥s t j e r n f a l l♥ sa...

Vilket klokt inlägg du skrivit, men såklart är det synd att du varit tvungen att gå igenom detta :(

Hoppas att du nu tar det lugnt och säg bara till om du känner dig stressar eller så av mailandet.

Det har ju visserligen inte varit så himla hög frekvens på det men ändå. Ibland kan små saker liksom "störa" en fast det egentligen är roliga grejer.

Men som sagt bara säg till om det är något, vi har ju egentligen inte bråttom :)

Creative Pink sa...

Tror många känner igen sig i detta, man vill så mycket att man inte hinner med. Allt man vill och planerar in blir som tunga väskor som man ska bära på samtidigt som man ska försöka ta sig framåt, ibland får man bara ställa dem ifrån sig och sätta sig ner och andas ut. Jag försöker också begränsa mitt internetande, har ju inte Facebook längre osv, dock kan bloggen ibland ge lite negativ stress och krav, men för det mesta bara en positiv kick. Ha det gott =)

Jo sa...

Det där låter inte alls bra! Bra ändå att du har märkt det och tagit tag i det. Bloggar och surfande ska ju leda till BRA saker och inte spä på dåliga saker. Jag hoppas att du hittar en balans mellan vad du vill och vad du kan göra.
Ta hand om dig, hoppas att du kan starta det lugnare livet med en mysig midsommar!

Fröken Pyssel sa...

Kram till dig kära vän! Glöm inte att du är bäst!

Charlotte Netz sa...

det är så lätt att dras med på surfvågarna, det är så lätt att låta tiden rinna iväg, ta in så mycket kul, så mycket bra, så MYCKET av allt, så mycket att ens inre drunknar bland alla vågor. Du gör helt rätt som tränar dig i långsamhet. Tjuvtränar lite jag med, mest från surfandet. Ta hand om dig. KRAM!